Nina

20 september 2015 18:07

Å, vad roligt att höra att du känner dig friskare. Hoppas det håller i sig läääänge!

Kommer den guldiga drömhästen norrut?
/Nina

L Viktoria M Sandberg

21 september 2015 00:22

Ja underbart Nina tack snälla jag siktar på resten av livet!

Nej tyvärr så ska den ska till Tyskland :/ Next one!

Lisa Cassiano

20 september 2015 19:25

Men så fantastiskt roligt att höra att du mår bra! Det låter som en otrolig resa och som ett livsavgörande beslut som du tagit. Jag skulle gärna höra om hur du har gjort och vilken process du gått igenom! Låter fantastiskt hur som helst och är så glad för din skull! Grattis till ditt nya liv!
Kram
Lisa

L Viktoria M Sandberg

21 september 2015 00:19

Tack snälla gulligt av dig Lisa, jag ska absolut berätta storyn vid tillfälle, jag tror den kan hjälpa andra och jag känner en stark impuls att ge tillbaks för jag så är oerhört tacksam! Varmaste hälsningar från Madrid.

Ingela R

22 september 2015 09:26

Å det ska bli spännande att läsa hur du gjorde. Du är mycket generös som delar med dig av dina milstolpar i livet.
Och vilken härlig känsla det måste vara att du känner dig frisk.

I det sammanhanget kanske jag kan berätta något som hände mig.

Helt plötsligt började jag få värk i kroppen. Jag fick svårt att gå, var nästan omöjligt att öppna ett mjölkpaket, mockningen tog lång tid för det var svårt att hålla i grepen mm, men jag kämpade på och vägrade ge mig. Läkarna visste inte vad det var. Detta höll på i ca 1,5 år. Så helt plötsligt försvann det. Jag grunnade mycket över detta och försökte komma ihåg vad som hände i mitt liv när värken började och när det slutade. Så kom jag på sambandet och började skratta åt min egen dumhet och hur blind jag blivit över mitt eget liv. Det är så lätt att bara flyta med livet och glömma att jag faktiskt sitter ensam vid rodret i livets båt och det är jag som bestämmer om jag ska styra dit jag vill eller låta strömmarna föra mig vart som helst.
Anledningen till att polletten trillade ner för mig var faktiskt du Viktoria. Det började den 12 april 2012 när du skrev om din Laia död. Mitt i din sorg delgav du oss hur du försökte ta reda på varför. Jag grät i flera timmar efter jag läste det du skrev. Jag grät först för dig och Laia men sedan grät jag för mig själv. Jag hade varit sambo med en man och det hade bara fungerat i början. Detta hände 2 månader efter jag bad honom flytta. Det var efter allt detta som jag rannsakade mig själv genom att försöka tänka som du gjorde. Bara ett par veckor efter detta var all värk borta och har inte kommit tillbaka.
Hundra gånger tack för allt du ger oss läsare.

L Viktoria M Sandberg

27 september 2015 00:04

Tack själv Ingela för Din personliga och ärliga berättelse! Härligt att höra att du är frisk! Varma hälsningar och tack igen!